Almedalen

Därför vill inte popstjärnorna kela med Reinfeldt

Företag har lånat stjärnglans och kredd från musikens värld under lång tid. Till och med protestsångaren Bob Dylan har låtit företag stärka sin image med hjälp av hans låtar.

Under årets Almedalsvecka är det tydligt att även partiledarna förstått att deras personliga lyskraft inte är tillräcklig, eller i alla fall tjänar på att turboladdas med hjälp av en popstjärna.

I förrgår värmde charmiga och lagom smala (musikmässigt alltså) Asha Ali upp för vänsterpartiets Lars Ohly. Miljöpartiets Peter Eriksson har raggat upp svåra Lars Demian medan Mona Sahlin går på den folkiga, lagom feministiska och klart röda Marit Bergman.

Alla tre känns som rätt lyckade samarbeten där både artisten och politikerns varumärke stärks av korsbefruktningen.

Men lika klart som att solen skiner över Visby står det att alliansen har stora problem att hänga med i popstjärneracet. De har trubadurer och grupper som knappt ger en träff på Google som förband.

Varför vill ingen cool artist värma upp åt landets statsminister? Det skulle ge både press och exponering värd många marknadsföringskronor i dagens krisande musikbransch.

I begreppet “popvänster” finns säkert en del av förklaringen. Men det måste faktiskt finnas en hel rad heta artister som är moderater, folkpartister, kanske till och med några som är centerpartister och kristdemokrater.

Svaret, tror jag, ligger i att artisternas varumärken, hur apolitiska de än må vara, skulle inte tåla att förknippas med sänkt a-kassa, Schlingmanism och Reinfeldts moderata hundögon.

/Erik Westerberg